nihli

I morse så tänkte jag på gamla minnen. Det ångestladdade 90-talet för mig. Men också goda stunder som julfest på Rigoletto. Jag tänker på det där värdelösa idealet. Och fula pottfrisyrer. Jag tänker på allt detta och får bara sånna flashbacks om hur allt kunde gått mycket bättre. Om jag vågat alla dessa grejjer. Om jag struntat i att dom såg mig som värdelös. Jag känner hur jag fått mer uppfattning om tiden. En timme dessa dagar är inte länge. Jag känner hur allt går så jävla snabbt. Igår såg jag någon spy så mycket att jag inte ens vill bedöva detta jävla kaos. Utan se det goda. Efter det goda kommer ångesten. För man känner att man mått för bra. Igentligen är man ju inget. Inte har man någon flickvän/pojkvän. Händer det som man hört? Att man gör något trevligt på bussen och blir något för en människa. Att man börjar träffas och allt är sådär film romantiskt och mysigt. Nej sånt händer inte.



"Fastän det är förfärligt gott att äta honung, så finns det ögonblick alldeles innan man börjar äta den, som är nästan ännu bättre." - Nalle Puh