nihli

Just nu ligger jag i sängen med Lap-topen och tittar på ”Kenny och vänner” på tv 4. I dagens avsnitt så hänger han med Johnny Rotten, ganska intressant. Tankarna flyger i huvudet på mig. Imorgon är det ”Skoljoggen”. Jävligt surt men sånt får man väl hålla ut med. Sen har vi matte prov. Också det, är ju sådär roligt. Vet inte riktigt, tror jag ska besöka ”På pricken röd” imorgon. Kanske ta en kopp kaffe och snacka lite skit. Har ändå inget bättre för mig. Något har verkligen blivit ett nederlag för mig. Och de som ännu inte vet, kommer väl jag ge den informationen. Om dom förtjänar det. Morsan lär väl bli glad att telefonräkningarna är mer stabila nu i alla fall.

Har tänkt en hel del nu. Och bara velat ägna min tid åt annat en det som drog ner mig så. Jag hatar verkligen att bli nerdragen i det och att det dränker mig. Att det dränker mig och sviker mig från syftet. Egentligen ska det ju bara vara gott. Men jag har alltid fått det som en kallsup och andhämtning. Varför går det alltid så fel för mig?

Jag vet inte, men vem fan ska man annars skylla på. Det är väl uppenbarligen mitt fel. Att det går som det går. Ja menar, inte är det någon annans fel att jag lämnar mitt förtroende till dom. Kanske är dom inte så informerade heller? Äh, det blir väl bättre. Men när man möter så många nederlag som jag har gjort så blir man mer rädd. Rädd för fler besvikelser och bitterheten är ett faktum. Inte funkar det som det ska. Inte är människor mer för det inre för att jag beklagar mig. Dom vill bara göra mer gladare. Det finns bara en lycka i livet just nu som jag ändå får. Jag ska ta hand om den, jag ska ta hand om vänskapen (som vattnet i glaset, till sjön, som i Vilse i pannkakan). Inte är vänskap heller så lätt. Och med vissa är den svårare. Jag ser ju tecken på den. Och med vissa är den inte tydligare kanske? Svamlar jag nu?


Staffan Westerberg, du ger mig både fina stunder av ljus och den där dränkande känslan jag kände, hoppas att något kan hjälpa upp ur vattnet.