nihli

Jag är jävligt sjuk nu. Ingen vanlig sjukdom. Men den har följt mig en lång tid. I olika drag. En deprissiv sjukdom som bara krävs lite varm medicin för. En medicin många människor missgynnar och sedan tar fatt i en annan. Man kan inte överdosera den om man missgynnar den. Bara om den (medicinen) bemöter en illa och förstör en då man naivt fått tag i den och välkommnar den. Jag är riktigt ledsen över detta stora missgynnandet i denna tid. Jag känner en del som gör det riktigt hårt och sedan kör med sina krokodiltårar. För dom förlorat den. Men inte är det en större förlust för dom. Utan kanske för de som för missbrukarna är medicin. Missbrukarna förstår inte att för medicinen kan det vara allt. Och det sätter djupa spår. Sjukdomen är det olyckliga och medlet (medicinen) för att bota den är kärleken.

  upp och ner känns väldigt traumatiskt, om man vänjer sig vid det då?